Hoppa till innehåll
← A Turned On Life
96: När du vill växa men din kropp skriker nej

Avsnitt 96 · 16 juli 2026 · 36 min

96: När du vill växa men din kropp skriker nej

Lyssna där du lyssnar på poddar

Sammanfattning

I avsnittet pratar Hanna om varför utveckling kan väcka rädsla, tvivel och obehag, även när man rör sig mot något man längtar efter. Lyssnaren får syn på motstånd som en möjlig skyddsreaktion från nervsystemet och får förslag på att möta det med nyfikenhet, trygghet och små steg.

  • Att växa innebär att lämna det bekanta, vilket kan skapa ett glapp mellan längtan och kroppens reaktion.
  • Nervsystemet försöker hålla kroppen trygg och kan uppfatta det okända som ett hot.
  • Hanna beskriver hur man kan stanna upp och undersöka var motståndet sitter och vad det vill säga.
  • Trygghetsfönstret kan vidgas genom små utmaningar följda av vila och återhämtning.
  • Avsnittet avslutas med en övning där lyssnaren föreställer sig ett önskat steg och möter kroppens reaktion.

Om avsnittet

När du vill växa men kroppen skriker nej

Du vet vad du vill. Du känner längtan, dragningen framåt, mot något större. Och ändå – precis när du ska ta steget – är det som att kroppen drar i handbromsen. Du blir plötsligt trött, rädd, full av tvivel. Eller sjuk. Känner du igen dig?

I det här avsnittet pratar jag om vad som faktiskt händer inuti oss när vi växer.

Om varför ditt nervsystem gör allt det kan för att hålla dig kvar i det trygga och bekanta – inte för att stoppa dig, utan för att det älskar dig och vill skydda dig. Och om varför obehaget nästan alltid betyder att du är på rätt väg, inte fel.

Jag delar verktyget jag själv använder när motståndet dyker upp: att bli nyfiken på vilken sorts motstånd det är, och var det sitter i kroppen. Vi pratar om hur du kan vidga ditt trygghetsfönster lite i taget, och jag berättar om kvinnan som blev sjuk dagen innan mitt retreat – och vad det egentligen handlade om. Avsnittet avslutas med en kort, guidad övning du kan göra var du än befinner dig.

Det här är för dig som står på tröskeln till något större och behöver bli påmind: du är inte trasig för att det känns svårt. Du är på väg.

FULLY ALIVE 13 September I Stockholm: https://www.pleasurehabits.se/Fully-Alive

Transkribering

Hej kära. Välkommen till ännu ett avsnitt här i värmen. Gud vad det är härligt och varmt ute! Jag sitter och spelar in dagens avsnitt i ett höftskynke och med brösten framme. Tur att det bara är podcast, för annars hade jag nog blivit bannad från alla kanaler igen. Åh, idag... så ska vi prata om ett sådant spännande ämne. Och du är ju här, vilket jag tror, för att du vill låsa upp och kanske hitta nya nycklar till ditt inre så att du kan växa och bli den där versionen av dig själv som du vet att du är. Men det kanske finns hinder som står i vägen? Ja, att växa. Jag älskar att prata om att växa, för det är så jäkla obekvämt och det underbaraste och bästa som finns. Så ... det är det vi ska prata om idag. Om vad som faktiskt händer inuti oss när vi tar det där steget. Steget mot något större, någonting nytt. Något vi längtat efter, men som också samtidigt skrämmer livet ur oss. Jag tror att både du och jag har haft en massa såna moments. Du kanske till och med sitter på en sån nu. Jag vill det här med jävlar vad läskigt det är. Du kanske precis har tagit ett sånt steg. Och har du det... Jag fucking hyllar dig, kära. Snacka om att leva ett turned on life, där du väljer dina drömmar. Men jag ska vara ärlig med dig direkt. Det här kommer inte bara bli ett sånt där avsnitt om att växa. Det är så enkelt och magiskt och du behöver bara tänka positivt så löser det sig. För det är ju inte sant. Att växa gör jäkligt ont ibland. Det är väldigt obekvämt. Det skaver. Vi växer ju ur ett gammalt liv. Och jag har haft kvinnor som har kommit till mig och som har varit rädda för att gå in och växa sexuellt. Att väcka sin livskraft för vad händer då? Ja. Det är ingen som vet vad som händer då. Och jag förstår att det finns motstånd. Och det ska vi prata lite om idag. Varför det här obehaget inte är ett tecken på att du är på fel väg. För det kanske man tror. Det känns inte bra, motstånd. Utan väldigt ofta är det här ett tecken på att du är på exakt rätt väg. Så vi ska prata lite om ditt nervsystem och varför det gör allt det kan för att hålla dig kvar i det trygga. Vi ska prata om motstånd. Om hur jag själv brukar göra när motståndet dyker upp. Lite verktyg som du kan börja använda redan idag. Vi ska prata om hur du faktiskt kan bygga mer trygghet i din kropp. Lite i taget. Yes, så låt oss börja med att prata lite om och definiera vad växa egentligen betyder. För ofta pratar vi om det som någonting fint och någonting vackert och Jag vill utvecklas, jag vill bli den bästa versionen av mig själv och jag är redo för nästa nivå. Och det är sant. Det är hundra procent sant. Vi längtar dit. Vi vill dit. Vi vill ha mer frihet, mer kärlek, mer passion, en ny partner. Alltså, det är ju den mest mänskliga saken som finns. Den där dragningen framåt. Vi vill ju alltid framåt. Men, det vi sällan pratar om är vad som faktiskt händer. Alltså vad tillväxten faktiskt kräver av oss. För att växa betyder per definition att lämna något. Det betyder att kliva ur något du känner till och in i något du inte alls känner till, som är helt okänt. Och det spelar ingen roll Om det du lämnade var bra för dig eller inte spelar ingen roll om det bara var en relation som gjorde ont eller ett jobb som du kände gav ingenting. Eller ett mönster som du har hållit på med sen du var liten. Ja. Det är ändå bekant. Alltså för din kropp. Det här är samma sak som är säkert och tryggt, och jag tänker så här: Vi kan föreställa oss att du har levt hela ditt liv i ett litet rum. Och det här rummet Det kanske inte är det finaste och bästa rummet. Det kanske till och med är lite trångt och lite mörkt. Men du känner till varje hörn i det här rummet. Du vet var alla möbler står. Du kan gå runt i det här rummet och till och med i mörkret utan att ens slå i en tå. Du vet det här rummet. Utan och innantill. Det gör att du känner dig trygg. Men en dag, kära, öppnar du. En dörr du aldrig öppnat förut. Och bakom det finns ett helt hus. Och du bara: hur har jag missat det här? Det är ljust. Det är stort. Och det finns rum du aldrig sett. Det är helt underbart och det är också skräckinjagande för det här nya huset. Du vet ingenting om det här! Du vet inte vart något står. Du känner dig plötsligt osäker och liten på ett sätt du inte har gjort förut och som du absolut inte kände i ditt trånga lilla rum. Och en del av dig vill bara stänga dörren och gå tillbaka till det du kände innan. Känner du igen dig? Alltså, jag vet, jag har varit här så många gånger. Och det är exakt så här tillväxt känns. Det finns oftast ett glapp. Ett glapp mellan det du vill och det som händer i din kropp när du faktiskt börjar röra dig mot det du vill. Du bestämmer dig för att äntligen säga ja till den här drömmen. Att starta det här ... att gå den här utbildningen, att hoppa på den där kursen, det där retreatet. Att säga nej till det som inte längre stämmer, att öppna ditt hjärta igen efter att du kanske har blivit krossad. och ditt huvud vet att ”I’m safe”. Det här kommer att gå bra. Du vet att det är rätt. Och sen ... händer något. Plötsligt kanske du känner dig lite trött. Du kanske känner dig lite rädd. Du börjar tvivla eller så dyker det upp tusen praktiska skäl till varför det här kanske inte är rätt läge för dig just nu. Eller så blir du sjuk. Eller så börjar du bråka med din partner, eller du vet, du börjar städa hela huset. Eller gör precis vad som helst utom det du sa att du skulle göra. Det här är så sjukt mänskligt. Och det här är precis det jag vill att du ska förstå idag kära. Det här glappet ... Det är inte ett tecken på att du har valt fel. Det är inte ett tecken på att du inte klarar av det här. Det är inte ett tecken på att du saknar disciplin eller att något är fel på det, eller att du känner att du är dålig som inte fullföljer. Nej! Det här är ditt nervsystem som reagerar. Och när du väl förstår vad som händer där inne, förändras allt. Då kan du också sluta tolka det här obehaget, som ett stopptecken eller att ”nu är någonting fel”. Och du kan börja tolka det som det faktiskt är. Det är ett tecken på att du rör dig. Att du expanderar. Att du lämnar det gamla. Så ja, det är så obekvämt. Jag hade en kvinna på mitt retreat som var peppad att gå. Hon var såklart nervös. Och precis dagen innan skrev hon till mig: "'Åh nej! Jag tror att jag börjar bli sjuk.'" Och jag har varit med om det här så många gånger själv, så jag skrev till henne: "'Jag tror att det är din kropp som reagerar, för nu är du på väg att göra någonting som ska expandera dig och det är jätteläskigt för ditt nervsystem.'" "'Kom ändå. Kom ändå. Du kommer att klara det.'" Och hon vaknade på morgonen och skrev till mig: "'Hanna, jag kommer'." Jag får rysningar när jag säger det för det är så fucking kraftfullt. Hon kom ändå och hade världens bästa helg. Och det är ett sånt tecken. Jag har varit med om det här inför retreats också. Jag bara: "'Åh nej, nu blir jag sjuk.' Vänta lite nu. Är jag verkligen sjuk?' Men jag vill att vi pratar lite om nervsystemet. Jag älskar att nörda ner mig om nervsystemet. Och kvinnans kropp ... Nu blir det en liten parentes här. Men hennes njutning och förmåga att känna njutning är byggt på vårt nervsystem. Så jag älskar att nörda ner lite om nervsystemet för vi får en helt annan en bild av att det inte är mitt fel, det är min kropp som reagerar så. Det är naturligt, den ska göra det. Så jag ska göra det här på ett enkelt sätt, så att du förstår vad som händer. För ditt nervsystem har ett enda jobb och det jobbet är inte att göra dig lycklig. Det är inte att hjälpa dig att nå dina drömmar. Det är inte att få dig att växa. Ditt nervsystems enda jobb är att hålla dig vid liv. Att hålla dig trygg. Punkt. Och de gör ett otroligt bra jobb. För de har ju hållit dig vid liv, varenda sekund hittills. Eller hur? De skannar av din omgivning hela tiden, utan att du ens märker det. Och ställer en enda tyst fråga om och om igen, hela tiden. Är jag trygg nu? Är jag trygg nu? Är jag trygg nu? Det här är därför jag jobbar så otroligt mycket med njutning som väg. Och guide. För vår kropp kan bara öppna sig när vi är trygga. Så den här processen kära, den pågår alltid under din undermedvetna tid. Det är en undermedveten tanke, dygnet runt. Och det här också grejen, för nervsystemet är gammalt. Det är byggt för en värld som inte riktigt finns längre. Det är byggt för en tid då det största hotet mot oss var rovdjur och svält och att bli utstött från flocken och lämnad ensam. Och för nervsystemet är okänt lika med farligt. Det som är nytt. Det som är obekvämt. Det som vi aldrig... gjort förut. Det tolkas som ett potentiellt hot, en risk. För alla som nervsystemet ...känner igen, allt det som du har överlevt hittills. De vet det att du klarar. För det har ju du bevisat. Du lever ju. Det gamla, hur jobbigt det än är, har åtminstone en garanti. Du överlevde. Men det nya har inte en sådan garanti. Så när du börjar röra dig mot något nytt kära Något du längtar efter, men som aldrig gjort förut Då kickar det här systemet in -"Alarm! Alarm!" Inte för att någonting faktiskt är farligt, utan det är okänt. Och nervsystemet kan inte skilja på ... det här obekvämt för att jag växer eller ... Det här är obekvämt, för att jag är i fara. För kroppen känns det likadant. Samma hjärtklappning. Samma oro. Samma impuls att fly. Kanske freeze. Kanske reagerar jag att du blir sjuk. Det är inte bara det jobbiga och läskiga som triggar det här. Det är något av det mest överraskande jag vet. Även för mycket av det goda kan kännas som ett hot. Japp. Det är som att vi har en inre termostat för hur mycket lycka, framgång, kärlek vi tillåter oss själva att känna. Och när vi går över den nivån, när det blir <i>för </i> mycket av det goda. För <i>"usy", för <i>nice.</i> då gör nervsystemet allt för att dra sig ner till det vi är vana vid. Och har du kanske någonsin lagt märke till att precis när något underbart händer, när du är som lyckligast. Till exempel när du har sex och är på väg att komma. Då är det som att allt bara slutar. Kanske har du hittat ett sätt att sabotera det. Kroppen blir sjuk, drar dig undan eller så dör helt plötsligt lusten. Och det är inte att du förtjänar det goda. Det är för att ditt system inte känner igen den här nivån av useness, och därför läser det även det som fara. Och det tycker jag är sjukt spännande. Det är därför så många av oss självsaboterar precis när vi är på väg att lyckas. Det är därför vi drar oss undan i sista stund. Det är därför vi känner en enorm rädsla, just när vi står på tröskeln, till något underbart. Det är inte för att vi är svaga, alltså tvärtom. Det är för att ett väldigt gammalt system försöker skydda oss. För din kropp säger Du är ju inte: "...nej, du klarar inte det här." Din kropp säger: jag känner inte igen det här och jag vill inte förlora dig. "...I need to keep you alive babe". Så säger din kropp. Så don't go there! Så här vill jag att du känner in det. Alltså ditt motstånd. All rädsla, allt tvivel, all den där tröttheten som dyker upp när du ska ta ett stort steg. Att allt det egentligen är kärlek! Ja ... missriktad kärlek, kanske vi ska säga. Men det är kärlek! Din kropp älskar dig så mycket att den hellre håller dig liten och trygg, än låter dig riskera något. Och när vi förstår det, kan vi sluta slåss mot vår egen kropp. Vi kanske kan sluta se motståndet som en fiende och istället börja lyssna. Vad är det som händer här, egentligen? För motstånd är information. Och det kan vara bra att ta reda på vilken sorts motstånd det här är. Så vad gör vi med det här? Det räcker inte med att förstå det intellektuellt, vi måste ha något att göra när motståndet faktiskt kommer. När vi står där med hjärtat i halsgropen och tänker: "...nej, jag backar, jag hoppar inte på den här kursen. Jag gör inte det!" Jag ska berätta vad jag själv brukar göra. Och det här är en av de mest kraftfulla sakerna jag känner till. Samtidigt som det är så enkelt att du nästan inte tror på det förrän du provar. När jag känner motstånd. Och jag gör det ofta, kära. När jag märker att jag drar mig undan, eller skjuter upp, hittar ursäkter. När jag bara känner det där tunga obehaget i kroppen. Här stannar jag upp. Och istället för att döma motståndet, istället för att tänka: Usch, nu är jag jobbig igen. Nu är jag sådär dålig. Det här kommer inte att gå. Istället för att tvinga mig förbi det blir jag nyfiken. Jag tar reda på vad det är för typ av motstånd. Här kommer guldet! Motstånd kära, det är inte bara ett motstånd. Det är information. Om du bara lär dig att lyssna så berättar din kropp exakt vad som pågår, och det är det som är det fina. Det är därför jag älskar att jobba med kroppen. Den är så smart! Så jag frågar mig själv och känner efter på riktigt var i kroppen sitter till det här. Är det i bröstet? I magen? I halsen? Vart sitter motståndet? Sitter det som en klump? En tyngd? En tomhet? Rör det sig? Är det stilla? Har det en temperatur? Så jag frågar det här motståndet lite saker. Hade det en form? Har det en känsla? Om känslan kunde prata, vad skulle den säga? Vad är den här känslan rädd ska hända? Och det som händer när jag gör det här är nästan magiskt. För i samma sekund som jag vänder mig mot känslan med nyfikenhet, istället för rädsla, så förändras den varje gång! Ibland behöver jag gråta. Ibland måste jag prata med min man, ibland måste jag ringa en kompis. Ibland så försvinner den bara! Så det slutar att vara en vägg som jag måste ta mig förbi. Den blir liksom en dörr. En budbärare. Ofta märker jag att det jag trodde var ... jag vill inte egentligen var jag är rädd. Och det jag trodde var ... Det här är fel för mig, egentligen betydde Det här betyder så mycket för mig att jag är livrädd att misslyckas. Ibland är rädslan i magen en helt annan sak än kanske stramheten du känner i halsen. Magen kanske säger jag är inte redo. Jag är inte trygg. Så allting i din kropp kan ... säga olika saker. Så ta en stund. Ta lite tid att möta dig själv. För om jag bara buntar ihop allt till ett stort motstånd och försöker köra över det missar jag vad det faktiskt handlar om. Om jag lyssnar noga vet jag precis vad den här delen av mig behöver för att jag ska våga följa med. Är det att jag är rädd att jag kommer känna mig ensam på det här retreatet? Och så visar det sig när du sitter påväg upp så möter du ... Fem tjejer som också är på väg åt samma håll och så träffas ni, och sen har helt plötsligt nervositeten gått över och du har vidgat din kapacitet. Det här är skillnaden mellan att pusha igenom och att möta sig själv. För när vi bara pushar oss igenom, när vi biter ihop och tvingar oss förbi obehaget gång på gång, då lär vi kroppen att vår trygghet inte spelar någon roll. Vi lär nervsystemet att det inte kan lita på oss. att vi kommer att tvinga dig oavsett hur mycket du protesterar. Och då blir motståndet ofta större nästa gång. Inte mindre. Det är som att systemet skruvar upp volymen för det märker att vi inte lyssnar. Men när vi stannar, vänder oss mot känslan, ta reda på vad det är för sorts motstånd och säg till kroppen: Jag ser dig. Jag hör dig. Vi är trygga. Vi gör det här tillsammans. Du kör peptalk till ditt nervsystem så att ditt nervsystem börjar slappna av. Du kanske till och med går ner i kroppen. Du kanske gör någon fin övning som jag har i någon av mina kurser. Du slappnar av och då börjar din kropp lita på dig igen. Och då kan du ta det där steget. Och inte genom att köra över oss själva utan tillsammans. Vi gör det tillsammans. Så nästa gång det här motståndet kommer, prova det. Stanna upp, andas och fråga dig själv: Vad är det här för motstånd? Du behöver inte fixa det här motståndet. Du behöver nästan inte bli av med det. Det enda du behöver göra är att lyssna och det räcker så otroligt långt. Jag lovar, var nyfiken. För nu vet ju du att det inte är brist på på din kunskap eller nyfikenhet, eller att du är dålig eller inte kan. Ditt nervositem försvarar dig när du ska göra någonting som innehåller att du ska växa. Och nu kanske du också tänker: Okej, men jag vill ju ändå framåt. Jag vill ju ändå växa. Ska jag bara sitta och lyssna på mitt motstånd i all evighet? Nej. Och det här är viktigt. Att lyssna på nervsystemet betyder inte att aldrig utmana det. Det betyder att utmana det på rätt sätt. På det sätt som det tål. Tänk dig att du har ett fönster. Och det här är ett slags trygghetsfönster. Ett toleransfönster. Och så länge du är inom det här fönstret så känner du dig hyfsat lugn, närvarande Du kan tänka klart. Du kan känna dina känslor utan att det blir <i>too much.</i> Men när någonting blir för mycket, nytt, stort, läskigt. Då åker du utanför det här fönstret. Utanför fönstret finns bara två lägen. Antingen gasen i botten, panikstress, ångest, fight eller flight. Eller så är det tvärtom. Du stänger av, blir tom, trött, likgiltig. Du kanske bara vill sova. Det här är kroppens sätt att dra i nödbromsen. Och det här är nyckeln. Det här är det coola! Det här fönstret, kära, det går att vidga. Din kapacitet att vara i det obekväma. I det okända, i det stora. Det går att träna upp. Men inte genom att kasta dig rakt ut, såklart. Utan genom att gå precis till kanten, stanna där en stund och sen gå tillbaka till trygghet. Vi gjorde den här övningen på mitt retreat. Vi kommer göra det på mitt fulla live-event där vi ska vara kvar i det obekväma en stund för att vidga det här fönstret. Och någonting som jag brukar säga till mig själv när jag står där vid kanten, innan jag blir too much ... att säga till mig själv: Hanna, du klarar svåra saker. Du klarar svåra saker. Någonting som jag upptäckt är att för mig funkar det så otroligt bra att prata. med mitt nervsystem och prata med min kropp och säga positiva saker Precis som när du tränar en muskel så låter du den vila och sen bli starkare. Du bygger inte styrka genom att lyfta det tyngsta du kan tills du kollapsar. Så istället för att ta ett gigantiskt språng på en gång Fråga dig själv: Vad är nästa lilla steg som skrämmer mig lite? Men som inte förlamar mig eller får mig att totalt tappa det. Vad är kanten på mitt fönster just nu? Kanske är det inte att hålla hela föredraget. Kanske är det att säga ja till att hålla det och sen vila. Kanske är det inte att avsluta relationen idag. Kanske är det att våga... Känna sanningen i din kropp först. Vi tar det i doser, små steg framåt och så vilar vi. Varje gång du går ut i kanten och visar för ditt system att du har överlevt kommer ditt nervsystem tänka: Ja, vi klarade det. Vi lever fortfarande! Och varje gång, det som är coolt är att köra. Det gäller samma sak med njutning med alla känslor. Varje gång du går till kanten och tillbaka till trygghet blir det här fönstret lite bredare. Det som kändes omöjligt förra året kanske helt plötsligt känns möjligt, nu är du redo för du har utmanat dig. Du har gått tillbaka till tryggheten och sen har du utmanat dig igen. Ja. Och någonting som också är fint är att komma ihåg att ... du behöver inte göra det här ensam. Nervsystem kan lugna andras nervsystem. Det är därför det kan kännas lättare att våga, när någon du litar på står bredvid dig. Det är därför vi växer så mycket i grupp tillsammans i ett tryggt sammanhang. När någon vågar, ser vi andra, att hon vågar och då vågar jag också. Så det kan också vara ett fint sätt. Be en vän att stå vid din sida. Dela din dröm och be henne vara där och bara: ”Okej, I’m with you.” Eller gå med i en kurs där man träffas och gör det tillsammans. Vi växer, vi går in i det obekväma och vi gör det tillsammans. Och det här med att växa handlar också om att säga farväl till den version av oss som vi var förut. Jag är ju inne där nu där jag håller på och rensar ut alla mina kläder för att bli en ny version av mig själv. Och ja, det är jobbigt och obekvämt men jag Jag vet att jag har gjort det här så många gånger nu och stått i det obekväma. Jag vet att snart kommer det vända. Jag går tillbaka till trygghet, jag vilar, jag går ner i kroppen Jag jobbar med sensualitet, med andning. Och så går jag ut igen ... "... puh". Och till slut så bokar jag den där biljetten. Och så åker jag iväg på den där sjuka tantrafestivalen, eller retreatet, i Prag. Och det kan jag också säga. Jag åkte ju på ett väldigt speciellt sexuellt retreat i Prag förra året. Jag såg det första gången för fyra år sedan. Men då kände jag att jag inte alls var där och var inte redo. Sen var jag det och då åkte jag. Och någonting som jag också vill nämna i det här avsnittet, som känns fint att dela, är sorgen som kommer när vi växer. Det kanske är så att ... Du är i en punkt nu där du växer så mycket att de runt omkring dig inte hänger med. Att dina vänner kanske inte förstår där du är just nu. Det kanske är så att du vet att du måste släppa taget om de här relationerna. Och det är smärtsamt. Det är att stå i det här mellanrummet, i det obekväma. Men att någonstans säga till sig själv: Jag klarar svåra saker. Det här är för min utveckling. Och kom ihåg att det här är en del av processen. Vi går alla igenom sorg när vi växer. När vi levlar upp. Det är därför jag tycker att du ska gå på mitt event som ett första steg. Där ... och det kanske är jätteläskigt och obekvämt ... Men genom att göra en sån grej där vi bara träffas i några timmar. Du kommer att växa så otroligt mycket av de här timmarna. Du kommer få känna systerskap. Du kommer få känna att vi reglerar våra nervsystem tillsammans. Vi kommer att sätta höga mål. Vi kommer att gå ner i kroppen och känna att nu är jag den här personen. Det kan gå så fort. Där har du vidgat ditt fönster. Ditt toleransfönster. Du kan vidga det på fyra timmar. Du kan klara av mer. Ju mer vi vidgar fönstret, ju mer liv kan vi ta in. Ju mer livskraft kan du känna och ju mindre rädd blir du för att utsätta dig för obekväma saker. Så låt oss jag bjuder in dig till en liten övning som du kan ta med dig eller som du kan göra nu eller spara till nästa gång du känner det där motståndet komma. Tänk på något du längtar efter. Någonting du vill men inte riktigt vågar ta steget emot. Låt det få vara stort eller litet, det spelar ingen roll. Bara något som du känner den där dragningen framåt till. Och kanske samtidigt ett litet nej i kroppen. Vem tror jag att jag är? Kanske du tänker. Jag vill att du ser det här framför dig. Jag vill att du föreställer dig att du faktiskt tar steget. Du klickar på den där knappen, eller du är på det där retreatet. Och känn efter – vad händer i kroppen? Kanske motståndet försvann på en gång. Kanske motståndet växer. Lägg gärna en hand där, i kroppen, där det känns. Och andas dit. Det är det enda du behöver göra. Du behöver inte förändra något. Du behöver inte trycka bort någonting. Bara vara där. Sedan säger du till den här platsen i kroppen: Jag ser dig. Jag vet att du försöker skydda mig. Tack, tack, tack. Vi är så trygga nu. Det är okej. Vi är trygga. Vi klarar svåra saker. Jag är på väg att växa och det är okej. Och känn om någonting mjuknar. Kanske bara litegrann. Och där, kära. Det där är att växa. Du gjorde det precis. Det är inte ett stort dramatiskt steg utan det är att stanna kvar i dig själv och det som är obehagligt. Med kärlek. I stället för att fly. Det är där all verklig förändring börjar. Att du stannar kvar. Andas. Känner in. Säger till din kropp. Jag är här, det är lugnt. Du kanske behöver ta hjälp med någon. Du kanske behöver gråta. Men låt inte motståndet kära stoppa dig. Det är något som jag vill att du tar med dig från det här avsnittet. Obehaget betyder inte att du är på fel väg. Väldigt ofta betyder det att du är på exakt rätt väg. Att växa ska skava. För att växa betyder att lämna det bekanta. Ditt nervsystem kommer att protestera. Men inte för att du gör någonting fel, utan för att det älskar dig och vill hålla dig trygg. Och din uppgift är att inte slåss mot det. Din uppgift är att lära, känna, att bli nyfiken på ditt motstånd. Att fråga vad det är för sorts motstånd. var den sitter och vad den vill berätta. Gå ut i kanten av ditt fönster och sen hem till tryggheten igen. Säg till din kropp, om och om och om igen: Vi är trygga. Vi gör det här tillsammans. För du kommer inte bli av med rädslan. Men du kan lära dig att ta med dig den. Att den också får plats. Att växa med den I handen. Istället för att låta den vara i vägen. För du är så mycket större än din rädsla kära. Du ska ju välja dig själv och livet. Så om du nu hade 20 sekunder av mod. Jag brukar säga det här ofta men jag gör det igen. 20 sekunder av mod. Det är det som krävs för att du ska kunna förändra Hela ditt liv. Så om du nu hade de där 20 sekunderna, vad skulle du göra? Jag tror att det, kära, är ditt nästa steg. Och är det så att du vill komma på det här eventet som bara för kvinnor för kvinnor som vill vidga det här fönstret, som vill växa, som vill levla upp, som vill framåt Som också känner motstånd, som också känner rädsla. Alla vi som är där kommer göra det. Alltså, jag kommer göra det! Jag kommer antagligen vara livrädd och superpeppad, exakt samtidigt. Alla känslor får plats. Men våga. Välj dig själv före rädslan, före motståndet. För det är bara ditt nervsystem, kära, som säger Jag älskar dig, jag vill hålla dig tryggt. Så jag hoppas det här avsnittet landade bra. Kanske du känner dig lite peppad nu. Jag är så nyfiken på om du har vad ditt mål är. Du får jättegärna dela det. Och dela gärna det här avsnittet till någon som du tror behöver höra det och som kanske står inför någonting nu som är lite jobbigt och obekvämt. Och jag säger från mitt hjärta till dig: You can fucking do it! För du är så mycket större än din rädsla. Puss och kram kära. Vi ses om en vecka. Massa kramar.