
Avsnitt 103 · 3 september 2026 · 34 min
103: Överger du dig själv – eller är du sann mot dig själv?
Lyssna där du lyssnar på poddar
Sammanfattning
I avsnittet utforskar Hanna frågan om hon överger sig själv eller är sann mot sig själv, och hur självtillit byggs genom att lyssna på kroppens ja och nej och agera därefter. Lyssnaren får med sig att rädsla och obehag inte automatiskt betyder att något är fel, och kan använda frågan som stöd i relationer, sex och vardagsbeslut.
- Hon beskriver hur anpassning och rädsla för andras reaktioner kan leda till att man går emot sig själv.
- Självtillit växer när man tar sina signaler och behov på allvar, även när det känns obekvämt.
- Hon berättar hur hon tidigare övergav sig själv i sexuella situationer och kopplar det till kroppens tillit.
- Att växa innebär ibland att lämna gamla identiteter och stå kvar genom tvivel och osäkerhet.
- Hon uppmuntrar lyssnaren att känna efter vad som är sant just nu och ta tid innan man svarar.
Om avsnittet
Överger du dig själv – eller är du sann mot dig själv?
I veckans avsnitt pratar jag om självtillit, vårt inre vetande och vad som händer när vi börjar stå kvar i det vi faktiskt vet är sant.
För människan i oss får tvivla. Hon får vara rädd, vilja förstå och vilja ha garantier. Men det betyder inte alltid att vi är på fel väg.
Jag pratar om skillnaden mellan rädsla och sanning, varför självtillit byggs genom handling och hur varje gång du slutar överge dig själv skapar en ny erfarenhet i kroppen: jag lyssnar på mig själv, jag står kvar, jag går att lita på.
Och så berättar jag mer om The Turned On Woman – mitt sex månader långa mentorprogram för dig som vill komma närmare kroppen, sanningen, livskraften och börja leva mer av det du redan vet finns i dig.
Här kan du läsa mer om mitt djupaste mentorprogram: https://hannaideang.se/turnedon
Transkribering
Hej och välkommen till den här veckans avsnitt påaturned on life. Idag ska vi prata om någonting som jag har tänkt på i det sista och en fråga som jag har ställt mig ganska ofta genom åren. Så ja, det här blir nog ännu ett insiktsfullt och transformerande avsnitt där jag hoppas att du får med dig några nycklar. Kanske några påminnelser. För ofta så är det mest det vi behöver. Du vet den där, just ja, jag hade glömt. Jag glömde. Och den är snäll. För vi ska inte anklaga oss själva. Så det är också en jag brukar använda när jag glömmer. Att... ja, men saker jag redan vet. Just ja, jag glömde. Och det här ämnet. Ja... Du ser ju det på rubriken. Överger jag mig själv eller är jag sann mot mig själv här? Det här är en fråga som jag har burit med mig länge. En fråga som jag brukar ställa mig både i sängen, när man har sex, när man är intim. När man är med andra människor. Också när man är med sig själv. Du vet, i livet... Överger jag mig själv eller är jag sann? mot mig själv. Jag tycker den här frågan är enkel men samtidigt väldigt avslöjande och väldigt kraftfull. För oftast vet vi ju. Vi vet när vi egentligen menar nej och när vi håller någonting tillbaks. Vi vet när vi gör oss mindre. Frågan är varför vi gör det. Vi vet när vi går emot någonting som känns sant i oss. Och det är den här frågan jag vill skicka med dig, i det här avsnittet. Och inte någonting att bara förstå med vårt intellekt, utan som en praktik. Som någonting du faktiskt kan börja lägga märke till i kroppen och i livet. För varje gång du går över dig själv skapar du också en erfarenhet i kroppen. och att du inte riktigt går att lita på. Och det här säger jag verkligen inte som något anklagande men det är så kroppen fungerar. Jag har själv övergett mig så otroligt mycket i mitt liv. Det är nog mest de fem senaste åren som jag verkligen har steppat upp och steppat in i min kraft. Men varje gång som du lyssnar varje gång du hedrar ditt nej, varje gång du vågar följa ditt ja, varje gång du står kvar i någonting du vet är sant, även fast det känns obekvämt. Det är här du skapar en ny erfarenhet. Det är här vi börjar lyssna på oss själva. Det är här jag tar mig själv på mer allvar Jag lämnar mig inte när det blir jobbigt. Jag vet att jag har mig själv. Och det är det här som är så otroligt... Det är svårt, för de flesta av oss är väldigt duktiga på att vara till lags och att vara duktiga. Och det här är ett mönster som många av oss kvinnor bär med oss. Det är nästan så att det är enklare att inte vara sann mot oss själva, än sann. Och det är ju allt ifrån små beslut till stora beslut. Men när vi känner att jag har mig, jag vet att jag får träna på att stå upp för mig själv, det är ju här självtillit, det är här den byggs. Och inte genom att säga till dig själv att man ska lita på sig själv, utan genom att kroppen gång på gång får uppleva, hon lyssnar på mig, hon överger mig inte, hon står kvar. Så det här med självtillit det är också verkligen nånting jag tänkt mycket på den senaste tiden. Inte självkänsla, inte självförtroende utan självtillit den där djupa känslan av att jag kan lita på mig själv, det är också där vi bygger upp som jag ser det, den här maskulina energin av att ha sig själv. Att vår inre man är stark. Jag tror att självtillit är en av de viktigaste relationerna vi kan bygga för om du inte litar på dig själv blir det väldigt svårt att leva ett liv som faktiskt är ditt. Och som jag sa, det här kan vi börja förändra nu, idag. Det är inte någonting som vi bara: ah, jag önskar att jag var en person som vågade. Frågan är då: vad står i vägen som gör att du inte vågar. Vad är det för mönster? Är du rädd att bli övergiven? Är du rädd att göra fel? Är du rädd att någon ska bli arg på dig? De mönstren har ju jag haft jättedjupt i mig. och här börjar man lätt söka svar utanför sig själv. oj oj oj vad man blir bra på det. Vad tycker hon? Vad hade han gjort? Vad är smartast? Vad borde jag vilja? Vad kommer andra tänka? Känner du igen det? Och plötsligt kanske du har byggt ett helt liv utifrån vad som är rimligt och accepterat och tryggt men väldigt långt ifrån det som faktiskt känts sant för dig. Jag vet inte om jag nämnt det i podden förut men... Jag kanske gjorde det förra veckan. Men vems liv lever jag egentligen? Lever jag mitt liv eller lever jag någon annans liv? Och jag har nog levt mitt liv men samtidigt har jag nog inte gjort det. Jag har tagit val som varit bekväma för att andra skulle känna sig bekväma. Det är klart man tappar kraft där. Och självtillit handlar såklart inte om att alltid veta, det handlar inte om att alltid känna sig säker. Det handlar om att veta. Att jag kommer lyssna på mig själv och att jag kommer ta mina signaler och mina behov på allvar för jag är viktig. Jag kommer vara kvar med mig själv, även när det är obekvämt. Och just det där kära, lyckas vi vara kvar i oss själva, utan att fly eller utan att kanske krympa oss själva, vågar vi vara kvar? Och stå upp och säga vår sanning. För botemedlet för att vara people pleaser, att vara en duktig flicka, det är ju att säga sanningen. Kommer jag vara kvar med mig själv även när det blir obekvämt? och jag hade en sån här händelse förra veckan då jag var väldigt medveten hur mycket jag hade vuxit för att tidigare hade jag nog övergett mig själv för att göra situationen lättare för de andra. Men nu stod jag på mig och jag sa vad jag tyckte och det kändes så himla... Skönt, jag kände mig så kraftfull. Och det här är liksom någonting som jag och vi alla får träna på. Säkert i flera år om man håller på och läker från sin people pleaser och sin duktiga flicka. Att stå kvar även när det är obekvämt. Att även om jag kanske gör fel. Då litar jag på att jag kan möta det också. du vet, veta exakt hur allting kommer kunna bli heller jag vet att jag står kvar. och det kanske är det som är självtillit jag vet inte exakt hur det kommer gå men jag litar på att jag inte kommer överge mig själv på vägen. är jag sann mot mig själv eller överger jag mig själv Och det här förändrar väldigt mycket för när du har en stark relation till dig själv, din inre man, behöver världen inte ge dig lika många garantier. Du kan fatta beslut utan att veta exakt vad som händer efteråt. Du kan säga nej utan att någon annan även om någon annan blir besviken, för du vet att det är inte ditt ansvar. Du står i din sanning. Sen kan man ju också bypass sin sanning eller... göra att det som... ja, det har man ju sett exempel på, jag vet inte vad de där tv-programmen heter, med folk som säger att - men jag tycker att det här är min sanning fast egentligen så klankar man ner på någon annan, och det är inte vad jag menar, jag tror du förstår det. Men att när du står i din kraft och säger nej eller säger ja eller säger - jag vill inte det här, och någon annan blir besviken, deras reaktion är inte ditt. ansvar, kära. Stå kvar i din kraft, använd ditt andetag. Kom ihåg vem du är, att du också tränar på det här. Ju mer vi tränar, ju starkare blir vi. Så du kan följa en längtan innan du vet kanske exakt hur du ska förverkliga den, för du vet. Jag har mig. och jag tror också att självtillit byggs på ungefär samma sätt som tillit i vilken relation som helst byggs. Inte genom vad du säger utan genom vad du gör. Om någon säger till dig hundra gånger: ”Du kan lita på mig, du kan lita på mig” men sen gång på gång försvinner den här personen när du verkligen behöver den, då kommer du till slut inte lita på den här personen. makes you sense. och jag tror det här fungerar nog likadant med relationen till oss själva. varje gång kroppen säger nej när vi ändå säger; ja, varje gång vi känner att vi vill men vi gör motstånd för att någon annan ska vara nöjd. och det här ser jag väldigt ofta i kvinnor som jag coachar när det kommer till sex. och det här är en lång historia jag själv har haft och jag fick upp det här minnet för några veckor sedan också att det kom upp en sådan otrolig sorg i mig för att jag upptäckte att jag övergav mig själv i sängen och bara om det var några sekunder att jag upptäckte att jag gick med på kanske ett snabbare tempo än vad min kropp egentligen ville. Där övergav jag mig själv och när vi gör det gång på gång på gång i sängen, vilket jag gjorde under typ 10 års tid... Innan jag började läka min relation till min sexualitet utvecklade jag ju också freeze, i mitt system. För min kropp, den litade inte på mig. Vad gjorde den? Jo, den skyddade sig genom att gå in i freeze. Det är därför den här frågan är så bra att ställa sig ofta - är jag sann mot mig själv eller överger jag mig själv? Alltså för mig var det verkligen ett wake-up call när jag började ställa mig den frågan och insåg att gud överge mig mer än vad jag är sann mot mig själv. Och det är okej, Det är okej. Vi kan förändra vår verklighet nu. Det är ingenting som säger att vi måste klanka ner på oss själva och bara “åh nej, jag är aldrig sann mot mig själv”, men då kan du väl finna drivkraften till att bli sann mot dig själv nu. Eller hur? Varje gång vi fattar ett beslut som känns sant men överger den så fort rädslan kommer... då lär vi ju kroppen att också kanske gå in i freeze eller att vi krymper oss själva och att vi tänker att den andra personen framför oss är värd mer än vad vi är värda. att bara jag lättar upp stämningen här. Men det är inte sant, det här är någonting vi har hittat på, som vi inte behöver längre. Och för att få det liv du vill leva så tror jag att vi behöver börja ställa oss den här frågan ofta. Och det är därför den här frågan har blivit så viktig för mig. För självtillit byggs här. I de små ögonblicken, när du väljer att inte lämna dig själv. När du hör ditt nej och respekterar det, när du känner ditt ja och vågar följa det... oh girl, det är så kraftfullt! och kanske också framförallt när du hör dig själv tydligt du följer den där längtan och du överger dig inte bara för att det blir läskigt. Här skapar du en helt ny identitet. Du vet att det är läskigt men du gör det. Du gör det ändå. Du står upp för dig själv. Här är en annan sak som kanske kan hjälpa dig lite med det här. Det kanske är en annan vinkling men att det finns en skillnad mellan den delen av mig som är människa och mitt inre vetande. jag brukar egentligen inte prata om ordet eller använda ordet själen det känns lite för... spirituellt för mig ibland och då jag vet inte ens om jag ska använda det ordet men jag förstår Jag förstår att vi, Det ordet kan vara bra, men jag använder mitt inre vetande. Och det kan vara fint att skilja lite på de här. Och ju mer jag jobbar med den här självtilliten ju starkare blir mitt inre vetande. Och vårt inre vetande, eller själen, är ju... Jag känner att det är en kontakt med vårt... med vårt högre jag eller kontakten med universum, med alltet. Den som vet. Och att det kan vara människan i mig, som tvivlar. Alltså hon kan vara rädd, hon kan vilja förstå och veta exakt hur det ska gå till. Hon kan vara den som stormar upp i de här känslorna vill göra analyser. Jag hade ett sånt moment igår också, det började gråta och kände bara...gud... det här med företag, jag kände mig stressad över pengar... jag kände mig också ledsen över den här nya eran som jag är inne i nu. Att jag behöver säga hejdå till den här andra kvinnan som jag har varit som också varit så pass passionerad över att prata om sex och njutning... Jag är inte där längre, jag har en annan passion, en större passion. Och det är okej att hon får gråta, det är okej att hon får känna. Men i mig så har jag ett inre vetande, ett lugn. En tillit som jag har byggt upp under alla år, att jag vet att allting är okej. Jag går liksom ner till min core, där det ofta är väldigt stilla. där det inte riktigt finns samma diskussion som det här huvudet vill. Och där vet jag... och det här har börjat göra mig så otroligt trygg. Likaså till mitt event som jag ska hålla om en vecka... människan i mig, om du förstår vad jag menar med människan. Den som har känslor och tankar. Hon är både rädd och prestationsångest och såhär...hur ska det gå? Jag har ansvar över 50 kvinnor. och min själ, mitt inre vetande, hon är bara såhär: Hanna, it's gonna be great. Alltså, hon vet att det kommer gå så otroligt bra. Och när jag känner det i min själ, då är det som att... jag kan liksom slappna av. För jag har mig själv. Och det är sån häftig och skön känsla. Det är okej att såhär... att känna de här mänskliga känslorna, jag älskar den mänskliga aspekten, men jag förlorar mig inte i dem... jag kan tappa det och förlora det såklart, ibland, men någonstans i min kropp så vet jag att jag har mig själv, att det är lugnt. Sen kan det såklart vara vissa händelser, jag har såklart haft sådana också, det har skakat om hela mitt inre vetande också. Jag vart såhär ”oh, det här är riktigt läskigt”. och då gäller det att komma tillbaka till min praktik med meditation, med medveten närvaro, med bön, med musik för att hitta tillbaka till mitt inre vetande. Så det är också någonting som har gjort... den här skillnaden har blivit enorm För mig att känna en känsla är inte samma sak som att låta känslan bestämma riktningen på mitt liv. Jag kan känna rädsla och fortfarande gå framåt. Jag kan känna sorg och fortfarande veta att något är rätt. Jag kan känna osäkerhet och samtidigt känna en otrolig säkerhet nånstans i mig. Två saker kan vara sanna, samtidigt. Och det är där den här självtilliten kommer in. Och jag tvivlar aldrig. Utan den säger ju, jag överger inte det jag vet bara för att tvivlet kommer. Och jag tror det. Det är också där det är en viktig skillnad. För vi pratar väldigt mycket om att lyssna inåt. Följa din intuition, din längtan. Lyssna på kroppen. och det kan ju nästan vara den lätta delen ibland men det svåra är vad som händer efteråt, när du faktiskt har hört svaret du vet vad du vill och sedan ska leva efter det för då kommer konsekvenserna, andra kommer bli besvikna du kanske behöver lämna någonting du kanske behöver säga nej för att du vet att din sanning är någonting annat Du kanske behöver göra någonting som inte alls känns logiskt för omvärlden. Du kanske behöver släppa en identitet som du haft väldigt länge. Flytta. Och det tycker jag ändå är så spännande, att växa ur sig själv. Jag tror att vi ibland tror att personlig utveckling ska kännas som att vi hela tiden lägger till saker. Vi blir mer självsäkra, mer modiga, mer medvetna, mer hela Men väldigt mycket av utveckling är också att växa ur. Det är ju såklart en del men att också växa ur den versionen av dig att växa ur vissa relationer för när vi växer ur så kliver vi också in i någonting som är mer sant. Och vi växer ju ur saker hela tiden. Jag startade och gjorde ett fantastiskt program förra vintern som heter Bloom Jag hette 16 Weeks förut, som jag bytte namn och spelade in och spelade om, och nu har jag växt ur Bloom. Jag kommer inte ha live-sessioner mer i Bloom. Det här kommer vara sista gången jag gör det. Och det är svinjobbigt, det kan göra ont, vi har lagt ner flera år på det här. Och det är ju också personlig utveckling, att våga släppa taget. ”Jag är inte den här personen längre. Vem är jag då? I don't know, men jag har tilliten att det kommer lösa sig, att det kommer bli bra. För ju mer jag tränar på att lyssna på den här rösten och gå för mina actions, att lyssna och göra det som min röst säger mig, att göra det här inre vetandet, där stärker jag mig själv, jag stärker min inre man jag börjar lita mer på mig själv och min intuition blir starkare. Och jag blir ju då mer modig och mer medveten för att jag har vågat växa ur den jag en gång var. Och ja, det kan göra jävligt ont för det gamla är ju bekant. Du vet vem du är där, andra människor vet vem du är. Du har en roll, en identitet och plötsligt börjar någonting i dig säga jag vill inte det här längre. Jag vill mer, jag vill åt ett annat håll. Jag vill göra någonting annat. Och jag tror det där mellanrummet, ja det är så intressant när du inte längre är den gamla versionen av dig själv men den nya versionen känns fortfarande ganska ovan. och det är lätt att börja tro här att någonting är fel Vad håller jag på med? Fast det kanske egentligen är exakt där transformationen sker... och här kommer kroppen in så mycket för ditt nervsystem. Hon gillar ju det bekanta och jag pratar ju mycket om det. Det bekanta behöver inte ens vara bra. Det behöver bara vara bekant. När du börjar leva på ett nytt sätt så kan kroppen reagera. Du kanske känner mer rädsla, känner mer osäkerhet. Du kanske börjar tvivla på dig själv. ”Varför sa jag det där? Varför gjorde jag så?” och så skapar det en massa oro i dig. Det är lätt att tänka då att det som inte känns tryggt, det är fel. Men nytt och fel är inte samma sak. Obekvämt och fel är inte samma sak. Rädsla och fel är inte samma sak. Det betyder inte att varje gång du är rädd ska kasta dig rakt in i någonting. Det betyder rädsla i sig inte kan vara hela beslutsunderlaget. För mig har det blivit en praktik att lyssna inåt, att följa impulser, att vara uppmärksam på vad som känns sant. Och när jag väl hör det kan jag stå kvar? kan jag hålla mig själv när människan börjar tvivla? och det är här mina praktiker kommer in med sensualitet, med andning, med jordning, med dans. Alla de här underbara feminina praktikerna för att vara kvar. Kan jag låta kroppen få tid att komma ikapp? Ett beslut som någon annan del i mig Jag kanske redan har fattat, typ som själen och ditt inre vetande redan vet, men din människa bara – nej, det här märks inte sens. För varje gång vi gör det, kära, varje gång vi gör det, här skapar vi nya bevis, jag visar ju för mig själv. I got this, jag lyssnar på mig själv, jag hör mig. Jag tänker inte lämna mig själv när det blir obekvämt, jag kommer inte överge mig själv för att göra någon annan bekväm? Alltså, det makes junte ens sense. Varför gör vi det? Det är också en bra fråga att ställa sig själv. Varför gör jag det? Vad är jag rädd ska hända? Och det är okej. vi får säga det till oss själva jag är okej det är okej att du är rädd, jag har mig... och det här är väldigt annorlunda plats att leva ifrån det betyder inte att livet blir mindre läskigt jag tror nästan det blir tvärtom för att du litar mer på dig själv och du vågar också leva större du vågar ta större risker du vågar följa din längtan du vågar vara mer sann så ja så kanske självtillit inte skapar ett mindre skrämmande liv kanske det gör att du klarar av ett större liv. Och det leder mig också in till nånting som jag pratar väldigt mycket om just nu. Livskraftskära. För vad innebär det egentligen att känna sig levande? Det är inte att vara glad hela tiden, eller kåt, eller inspirerad, eller att ha nån high-vibe hela tiden För mig känns livskraft mer som kapacitet att vara i kontakt med hela livet. Att känna rädsla och veta att det är okej, att känna sorg utan att stänga av, att längta utan att förminska, att njuta utan att hålla tillbaka, att vilja nåt och faktiskt go for it. But you can only feel as alive as you're willing to feel. Och när vi hela tiden överger oss själva tappar vi kontakten med den kraften. För om du konstant behöver filtrera dig själv, hålla tillbaka, anpassa dig, göra mindre... du vet, säga ja fast du inte vill, då blir ju livet också mindre, för du tappar självtilliten. Och du är ju här för att ta över världen. Därför har också sanningen blivit så viktig för mig, Och inte sanning om att jag vet exakt vad som är rätt, utan vad är sant just nu? Vad känns sant i min kropp just nu? Ta med dig det i sex i livet. Du kanske bestämmer någonting och sen har det gått två veckor och så känner du, jag vill inte alls göra det här längre för just nu känns inte det sant för mig. Och då måste det vara okej att få ändra sig. Okej, vi är vuxna nu. Det här är också en praktik som jag tränat mycket på. Man får ångra sig. För vad är sant just nu? Det får vara din utgångspunkt, även fast det kan vara lite läskigt. Du kan känna motstånd till nånting. Men kom ner i kroppen – vad känns sant i min kropp? Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad vill jag säga? Och ta det lugnt. Ni behöver inte heller säga saker på en gång. Vi kan återkomma. Vi kanske inte vågar säga vår sanning direkt. Vi kanske behöver landa i oss själva och finna mod att våga säga vår sanning. Är jag villig att leva därefter, efter min sanning? För vi människor kan vara otroligt bra för att förstå vår sanning och samtidigt bygga ett helt liv. i motsatt riktning och då tror jag att vi börjar förlora oss själva lite och det är också därför jag frågar överger jag mig själv nu eller är jag sann mot mig själv? och ju mer vi tränar på att stå kvar att säga ja, när vi menar ja så bygger vi vår självtillit, vår inre man Du ska få träna på livet. Det är därför vi är här. Vi är inte perfekta varelser. Vi tränar på livet medan vi är här. Den här frågan kan du använda överallt. I relationer, i sex, i business, i vänskap, hur du spenderar din tid är jag sann mot mig själv. Det kommer skapa ripple affects på vilket liv du lever. Om du vill levla uppkära: Här har du. Här har du sanningen. Ja. när överger jag mig själv när är jag sann? hur vet jag under allt brus, hur vågar jag agera utifrån det? och då kommer vi också lite in på mitt underbara fantastiska mentorprogram a turned on woman. vill så gärna få in de här 10 kvinnorna för jag vet hur transformerande den här gruppen kommer bli. Jag har redan några som har anmält sig men det är ju exakt det här vi kommer träna på. Vi kommer ju leva i ”turn on life” och då är sanning vår utgångspunkt. Det är där vi tränar på att vara så sann vi bara kan i varje ögonblick. att våga göra den rösten tydligare och att träna på, det är det vi kommer att göra vi kommer träna på att bli allt vi kan bli vi kommer att bryta mönster och jag kommer att guida dig i sex månader ner i kroppen och ut och vidare i livet där du skapar en ny identitet Vi växer ur, och vi växer in i någonting sannare, någonting friare där vi väljer sanning, där vi väljer kraft. Så det här är verkligen för dig som känner att du är redo för nästa kapitel och vet att du inte vill göra det själv. För vi behöver kvinnor runt oss! när vi ska levla upp? vi behöver kvinnor som ser vår storhet så att vi blir påminda om vår egen när vi själv tappar oss för den här praktiken, kära den är svår jag säger inte det här enkelt att överge mig själv, är jag sann mot mig själv? det är en svår, djup fråga men jag vet att det är den frågan som också kommer hjälpa dig att få det liv du längtar efter, och få känna det där pirret i kroppen, den där livskraften, den där enorma kraften som kommer från din ryggrad ... whoa! Det är så jag ser det, kraften som transporteras längs vår ryggrad. Jag lämnar dig med den frågan, jag lämnar dig med mitt mentorprogram, jag lägger såklart en länk här nere. Känner du dig kallad? då är nog det här your calling. Vi kommer börja med en mysig helg hemma hos mig den första oktober till den fjärde oktober och är det så att man inte kan vara med så är det också okej. Det är inget måste för det här programmet utan det här är ett program där du ska få möta dig själv och jag kommer hjälpa dig vidare. Så om du gillar mina praktiker, om du gillar sättet jag lär ut och känner dig trygg med mig så då tror jag att det här kan bli en perfect match. Okej, jag önskar dig en jättefin fortsatt dag och helg och vecka och där du är och så tränar vi nu på att vara sanna mot oss själva, så ofta vi bara kan. Och kom ihåg att du behöver inte svara på en gång utan om någon frågar dig någonting och du blir nervös eller obekväm och håller på att överge dig själv Ta ett djupt andetag. Du får säga: Vet du vad? Jag återkommer med svar om en liten stund. Det är okej. Massa, massa kärlek. Puss, puss, puss, puss. I love you.